Vad är din röst värd? (eller Tänk om du gillar smörgåstårta…)

flattr this!

Idag släppte Alliansens sin nya valfilm:

Budskapet är detsamma som många av de borgerliga partiernas företrädare har sagt den senaste tiden: Vi har förhandlat om vår politik innan valet – övriga partier har inte gjort det. Och det är fel och osäkert. Rösta på oss.

Är detta rimligt? Är detta demokratiskt? Ja och ja. Med tanke på att alliansens nuvarande politik (alltså innehållet) inte går hem hos väljarna så satsar de nu nästan alla kort på detta budskap. Så det finns en taktisk rimlighet i det. (En annan rimlighet hade ju varit att kommunicera vad de vill med Sverige i framtiden, vilka politiska visioner och långsiktiga mål de har, men så kul ska vi uppenbarligen inte ha…) Och är det demokratiskt? Ja. Såklart. Partier får absolut göra så här. Gillar jag det? Nej.

Jag gillar demokrati med maximal valfrihet. Jag ser på demokrati som Alliansen ser på välfärden. Ju större val jag som individ har att göra – desto bättre. Därför förespråkar jag en linje där partierna går till val på sin egen politik och att de utifrån valresultatet (när vi väljare fått säga vårt) förhandlar fram en helhet.

Detta synsätt är enligt Alliansen helt oansvarigt. Jag skulle hävda att det är ett arbetssätt vi jobbat med under många många år i svensk politik. För tänk om vi gillar smörgåstårta. Och Alliansen har redan förhandlat bort den. Då återstår inget att välja på.

Utifrån deras demokratisyn spelar det ingen roll för alliansensympatisörer vilket parti de röstar på. Är du kristdemokrat? Rösta på Centern. Det spelar ändå ingen roll. Allt är ju förhandlat från början. Vilket är så himla konstigt. I EU-valet spurtade Centerpartiet rejält. Tänk – och nu blir det teoretiskt – att de skulle göra en megaspurt på slutet och få över 10 procent av väljarnas stöd. Skulle då Alliansen inte ta hänsyn till detta? Eller om vi leker med tanken att Moderaterna skulle göra ett uselt val och de mindre partierna skulle växa sig starkare. Det kommer inte att påverka alls? Och hur demokratiskt är det här?

Nä. Svenska politiker och partier har under många många år visat att de kan komma fram till lösningar. Dessa är byggda på deras valresultat. Nästintill alla partier har på olika sätt samarbetat med övriga för att nå en majoritet – en väg framåt. Det är fint och det är så jag vill att det ska vara. Demokrati behöver valfrihet. Alliansen ger oss inte det.

Almedalen 2014 – länkar och tankar – del 2

flattr this!

Christian Dahlqvist efterlyste under Almedalsveckan lite bloggar och tankar från oss som hade äran att representera IOGT-NTO på plats. Givetvis klokt. Så här är några axplock – länkar blandat med tankar och idéer som jag gärna diskuterar och samtalar vidare om framöver. Jag har nu insett jag inte orkar skriva ETT inlägg om allt utan får dela upp det. Så här kommer del två i min sammanfattning,

Forum arrangerade ett samtal om välgörenhet. Samt om den får plats i den svenska välfärden:

Sista fem minuter hittar du här. Jag tycker nog inte riktigt de kom till pudelns kärna här. Det som gav mig mest var någon av dem som menade på att man som organisation eller individ måste välja perspektiv och agera därefter. Det finns många alternativa begrepp och perspektiv man kan välja i stället för välgörenhet:

  • Humanitet
  • Solidaritet
  • Rättighetsperspektiv

Tyvärr lever vi inte i en värld där alla definierar alla begrepp lika (och det kanske är tur), men om man vill gott, för individer och för samhället i stort – vilken etikett sätter vi på vår verksamhet? Forum har förtjänstfullt lyft en kritik av återkomsten av välgörenhet – dock är det frågan hur långt de vågar och vill ta den kritiken. I vassen lurar ständigt frågan: Är 2010-talets välgörenhet samma välgörenhet som under Strindbergs tid? OM den är det, är det begreppet Forum är emot eller organisationers verksamhet? Att använda ordet välgörenhet eller att idka välgörenhet – är det skillnad? Vågar Forum rikta kritik gentemot enskilda verksamheter? DET vore ju galet spännande och intressant ur ett idéperspektiv – mindre kul för organisationen i fråga…

En spelpolitik för det civila samhället  – på måndagen arrangerade IOGT-NTO och Forum ett seminarium om framtidens spelpolitik. Vi filmade tyvärr inte men i panelen återfanns ledamöter i kulturutskottet; Peter Johnsson (S), Agneta Börjesson (MP) och Per Lodenius (C). Spelpolitiken verkar vara ett uppgivet politikområde. Samtliga partier verkar ha gett upp inför teknikutvecklingen som sker och utländska spelaktörer som agerar från tex Malta gentemot en svensk målgrupp och på så sätt sätter delar av vår spelpolitik ur spel (så att säga..). Vi har tidigare lyft frågan om inte en framtida spelpolitik borde tydligt stå på två ben: folkhälsa och spelansvar samt civilsamhällets självfinansiering. Alla partier utom Vänsterpartiet förespråkar licenser på spel för att på så sätt få in de utländska aktörerna på en legal och förhoppningsvis reglerad marknad. Det står naturligtvis skattepengar på spel. Ett problem som partierna inte riktigt reder ut är att om spelaktörer idag står utanför marknaden så kan de fortsätta att göra så även om vi inför licenser. Då måste reglerna vara tillräckligt generösa (läs: slappa) för att de utländska bolagen ska tjäna på att gå in i systemet snarare än att stå utanför. Och om tillräckligt många står utanför så kvarstår problemet. Blir systemet tillräckligt “bra” för aktörerna och många går in, så får vi andra problem. Det är jag övertygad om. Skulle vilja se lite mer politisk vilja och en kamp inom EU gällande effektlandsprincip, etc.

Folkbildningsförbundet anordnade bildningsdueller – ganska intressant grepp som hade kunnat hottas upp lite. Det var egentligen mest på slutet som det blev lite riv i debatten. Men mer dueller!

Jag tycker alla tre samtalen är värda att se. De är rätt korta och framförallt snyggt paketerade av Region Västerbotten. Några av mina tankar som dröjer sig kvar:

  • Lokaljournalistikens död. Det här oroar mig djupt. Under våren har X antal hundra journalister sagts upp runt om i Sverige. TV4 har lagt ner sin lokaljournalistik och den stora frågan är: Vem eller vilka ska gå runt i kommunhusen och gräva och granska våra politiker? Oroväckande att vår kulturminister inte har svar på hur man från politiskt håll ska hantera detta.
  • Debattartikeln är tillbaka. Åsikter är populärt. Det är mediehusets opinionsjournalistik som sprids och får mest gilla och mest spridning i sociala medier. En stor chans för alla oss som tycker saker och som företräder stora mängder av medlemmar.
  • Antalet nyhetssökare ökar samtidigt som antalet nyhetsundervikare ökar. Klyftan anses öka. Folkbildningens och folkrörelsernas roll i detta?
  • Fridolin sa “Det vi mäter är det vi gör” – väcker såklart många tankar utifrån min position i IOGT-NTO. Jag ansvarar ihop med avdelningscheferna på att följa upp vår verksamhet och rapportera till vår styrelse. Vad är det vi mäter? Och hur mäter vi det? Varför mäter vi det?
  • Mp föreslår 10.000 nya platser på folkhögskolor. Jag hoppas att det inte enbart är till allmän linje och att detta ger chansen för nya folkhögskolor att startas och några att utöka sin verksamhet.

Almedalen 2014 – länkar och tankar – del 1

flattr this!

Christian Dahlqvist efterlyste under Almedalsveckan lite bloggar och tankar från oss som hade äran att representera IOGT-NTO på plats. Givetvis klokt. Så här är några axplock – länkar blandat med tankar och idéer som jag gärna diskuterar och samtalar vidare om framöver. Jag har nu insett jag inte orkar skriva ETT inlägg om allt utan får dela upp det. Så här kommer TRE konkreta seminarier/samtal jag var på under veckan.

 

Det nya civilsamhället? Under våren har bland annat Forum haft en seminarieserie som de kallade Måndag Morgon, där de lyft olika utmaningar för dagens civilsamhälle. LSU:s vice ordförande Rebecka Prentell har dokumenterat detta och håller just nu på att sammanställa en bok utifrån serien. Här finns ett smakprov på boken utifrån sammanfattningar på kapitlen. På måndag morgon (såklart) presenterades några av de funderingar som lyfts genom en så kallad pecha kucha (en hajpad metod med oklart pedagogiskt värde) med många bra tankar:

Något jag tänkte mycket på efter detta seminarie är hur vi etablerade folkrörelser tar ansvar för nya rörelser. Gör vi det? Hur ser folkbildningen 2.0 ut? Vi etablerade och delvis privilegierade folkrörelser har det bra förspänt. Under många år har vi byggt upp stödformer – strukturer som främjar vårt sätt att engagera sig. Stöd från medlemmar, stöd från privata aktörer och stöd från det offentliga. Men får nya rörelser plats inom t.ex. folkbildningen? Hur lätt är det att starta ett nytt studieförbund eller en ny folkhögskola? Fick senare under veckan höra att både S och Mp är inne på att öka antalet deltagarveckor för att möjliggöra för folkhögskolor att växa men också för att det ska startas nya – det är mycket bra. Hoppas de resurserna landar i nya rörelser.

Ett mycket vanligt begrepp under veckan är deltagarkultur. Det kom upp på nästan vartannat möte. Hur funkar det begreppet inom IOGT-NTO? Har vi en deltagarkultur?

Sedan gillar jag citatet från Homer Simpson; Att försöka är första steget mot att misslyckas.

Återkommer i ämnet försöka.
chefmodellDags för tydligare rollfördelning i politiskt styrda organisationer. Min förra chef Hanna Broberg håller på att skriva en bok i ämnet samarbete och relation mellan styrelse och kansli. Hon och Akademikerförbundet SSR arrangerade ett samtal med detta med forskare och ledare från den ideella och offentliga sektorn. Jag hann se halva detta seminarie men skönt att man kan se det i efterhand. Detta är en fråga som är högst aktuell inom IOGT-NTO-rörelsen. Vi har förmånen att ha många anställda som jobbar operativt med att verkställa våra planer. Enligt kongressbeslut har nu alla distrikt var sin distriktskonsulent – vilket gör att distriktsstyrelsens och kanske distriktsordförandens relation med den anställde är viktig – dels för att vi ska vara goda arbetsgivare och dels för att vi ska prioritera våra resurser åt rätt håll. På nationell nivå är detta givetvis en grundläggande fråga – vi har en strategisk förbundsstyrelse som prioriterar och tolkar kongressens beslut och vi har ett kansli som genomför det operativa arbetet. Jag brukar tänka att jag som är anställd inom IOGT-NTO har ett oerhört fint uppdrag. Jag har förtroende av dem som har ett förtroende. Min chef är Peter Moilanen, generalsekreterare och allt det jag och mina kollegor gör bygger egentligen på relationen mellan honom och styrelsen. Det är på så sätt vi vet att vi gör rätt saker, vi gör det som ligger i linje med kongressen och förbundsstyrelsens vilja. Dock, som ni märker när ni lyssnar på samtalet, så är det inte alltid så tydligt – vilket gör att vi hela tiden måste prata om de här sakerna. Ser fram emot Hannas bok!
Konsert med Loney dear: På torsdagen arrangerade Equmeniakyrkan och Bilda en fin konsert och ett litet stappligt samtal med Emil Svanängen (Loney dear). Ljudet är helt okej och ger en känsla av det andrum som bildades mitt i alla möten och all stress. Fokus låg på medskapande och Emil lät publiken vid flera tillfällen delta i skapandet. Konserten ägde rum i samma kyrka där jag och Brit smyglanserade Gillaboken en gång i tiden… I samma kyrka hade även Klubb Existens ett samtal med bland annat Alice Bah Kuhnke, generaldirektör för ungdoms- eller civilsamhällsfrågor. Det såg jag dock inte på plats.

Ikväll åker jag till Almedalen

flattr this!

Skärmavbild 2014-06-29 kl. 10.06.45På onsdag morgon är jag gästprogramledare ihop med Brit Stakston i Godmorgon Almedalen. I planeringen inför detta fick jag några  frågor om vad jag tyckte om Almedalen. Svaren kommer såklart i sändning men jag insåg att mitt första år på plats troligtvis var 2002. Då som aktiv inom UNF och aningen mer aktivistisk. De senare åren handlar det snarare om nätverk och samtal och kunskapspåfyllnad för min del. I mitt arbete ingår det att omvärldsbevaka kring frågor som rör civilsamhället brett.

Till höger ser ni några av de seminarier jag tänker gå på under veckan. Och nja, det är inte riktigt sorterat och prioriterat än.

I år är jag extra uppfylld av tankar kring föreningsliv och demokrati. Politikerna lyfter nästan enbart tanken på att ideella föreningar ska bli utövare på en välfärdsmarknad men när vi har rasister i riksdagen och nazister på våra gator är frågan om det breda föreningslivets demokratiseringsprocesser inte borde vara högst upp på allas agenda. Produktionen av socialt kapital borde vara nog för att samtliga politiker ska jobba häcken av sig för att förbättra förutsättningar för allt från schackklubbar till brukshundsentusiaster och skateboardåkare. Och en och annan modern klassisk folkrörelse som är över 130 år gammal…

Jag återkommer med rapporter under veckan i den utsträckning jag hinner!

Några seminarier jag inte kommer att missa:

Tips inför sommaren för hängmattan för ideella ledare

flattr this!

För några år sedan startade Gabriel Ehrling och jag Idealistas Förlag för att samla in och ge ut den kunskap som finns inom den ideella sektorn. Tillsammans med vår förlagschef Cecilia Elmqvist har vi gett ut några riktigt bra böcker som jag är väldigt nöjd med:

  • Gilla! – om digital organisering, engagemang via nätet, etc. En storsäljare som påverkar hur många organisationer jobbar med digitala kanaler. 
  • Idéburen chef - boken om hur det är att ha arbetsgivaransvar (för alla styrelseledamöter med anställda) och hur det är att vara anställd chef inom ideella organisationer. HR-strategier, metoder, planeringshjälp.
  • Ändamålsparagrafen – om ledarskap inom folkrörelser. Att leda utifrån värderingar – en bok som berikar och skulle kunna göra stor nytta i privat och offentlig verksamhet också.
  • Juridikboken – äntligen en pedagogisk och underhållande bok om vad som egentligen gäller rent juridiskt för små och store föreningar/organisationer.

Vidare ger vi också ut idétidskriften Kurage som lyfter utmaningar som alla medlemmar och ledare inom civilsamhället bör fundera på.

Nåväl. Som tur är finns det många många fler som vill ge ut böcker för aktiva inom ideella organisationer och här listar jag några av mina bästa tips inför sommarens hängmatta om du vill fortbilda dig själv:

Inser att de sista tipsen här är oerhört mansdominerade. Ledsen för detta. Tipsa mig gärna om fler böcker!

 

UPPDATERAD

Tips från andra:

  • Upp systrar väpnen er! Ulla Manns skriver om kvinnokampen under 1800-talet och upptakten till den organiserade kvinnorättsrörelsen.
  • Kvinnor på gränsen till genombrott. Ulrika Knutssons bok om Fogelstadsgruppen.

 

 

Vilka föreningar överlever?

flattr this!

Jag är sedan någon månad tillbaka styrelseledamot i Föreningen för folkbildningsforskning. Vår ordförande Tore Persson mailade styrelsen efter att ha lyssnat till en föreläsning av Dag Wollebæk, forskare i Norge på Institutt for samfunnsforskning.

Dag berättade om hans forskning om föreningslivet i sjutton kommuner Hordalands fylke, Hordalandsundersøkelsen, som gjorts under en längre period, från 1980/81 till 2009/10. Utifrån hans föreläsning skrev Tore ner de viktigaste slutsatserna från Dags föreläsning och skickade till oss i styrelsen för begrundande och samtal kring. Oerhört fascinerande forskning!

Här följer några punkter från Tores anteckningar.

De föreningar som löper större risk att läggas ned är enligt undersökningen följande:

  • Nya föreningar, men efter 7-8 år har de fått större stabilitet.
  • Mindre föreningar, men de blir stabilare när antalet medlemmar har nått upp till runt femtio eller fler.
  • Föreningar med sämre ekonomi, men efter 7-10 år tycks föreningarna ha uppnått en sådan stabilitet att de lättare kan klara av ekonomiska problem.
  • Föreningar som är alltför beroende av offentliga bidrag.

 

De föreningar som har större överlevnadsförmåga är (utöver äldre föreningar etc – se ovan) följande:

  • Utåtriktade och öppna föreningar som väljer att samarbeta med andra (föreningar, kommuner etc).
  • Föreningar med stor mångfald av medlemmar (ålder, kön, etc).
  • Föreningar med könsbalans bland medlemmarna.
  • Välorganiserade föreningar med genomtänkta stadgar, fungerande styrelse, årsmöten etc (informella föreningar lever riskabelt).
  • Föreningar med även passiva medlemmar överlever oftare än de som kräver aktiva insatser av alla medlemmar.
  • Ju aktiva styrelse, desto stabilare förening (antal styrelsemöten etc).
  • Föreningar som har en levande strategi som man själv tagit initiativ till.
  • Föreningar med flera olika inkomstkällor.

 

Andra iakttagelser:

  • Konkurrensen med liknande föreningar är ej så avgörande för föreningarnas liv och död.
  • Föreningar som lyckats överleva länge tycks ha lärt sig konsten. Till skillnad från företag som snabbt läggs ned när ekonomin går bakåt kan sådana föreningar ofta överleva länge – t.o.m. flera decennier – trots vikande medlemsantal och allt sämre ekonomi.
  • Det finns en strukturell tröghet som innebär att det är svårt och energikrävande och riskabelt att göra grundläggande förändringar i inriktning etc och då blir det ofta enklast att bara lägga ner.

 

…så vilka slutsatser drar ni utifrån detta? Stämmer det med er bild av verkligheten? Vilka krav ställer detta på era föreningsstyrelser?

Glöm inte bort att bli medlem i FFFF.

KD:s civilsamhällspolitik

flattr this!

Läser i en rapport om Kristdemokraternas politik för civilsamhället:

“Men alltför ofta knyts resurser detaljerat till olika mål som ska uppnås, där såväl medel som mål bestäms av politiker. Det kan då uppfattas som om det offentliga inte litar på civilsamhällets organisationer och i förlängningen på medborgarna. Öronmärkning av anslagen leder i värsta fall till att politiska krav får organisationerna att ägna sig åt annat än vad de själva definierar som sitt uppdrag.”

Detta är partiet som mest av alla driver på linjen att fler ideella organisationer ska ha en köp-sälj-relation med staten, alltså i varje tillfälle som ges påpekar det förträffliga med att ideella initiativ blir aktörer på en välfärdsmarknad där de säljer upphandlade tjänster.

Tänker jag fel när jag inte riktigt får ihop det här?

En enkel sökning i rapporten visar att ordet välfärd nämns 19 gånger och ordet demokrati nämns 7. Vad drar ni för slutsatser av det?

Är demokrati och socialt kapital tillräckligt?

flattr this!

Idag nås jag en skrivelse som Civos (Civilsamhällets organisationer i samverkan) har adresserat till Maria Arnholm, statsråd med ansvar bland annat för civilsamhällesfrågor. Syftet med skrivningen är att få till en utredning “som på ett samlat sätt undersöker förutsättningar för olika former av finansiering av för det civila samhället”. Det är säkert bra. Dock används den breda definitionen av civilsamhälle – det vill säga allt från ideella föreningar, stiftelser, ekonomiska föreningar och övriga kooperativ… Finansieringsmodellerna och syftet till ekonomisk investering från statens håll ser galet olika ut. Men nåväl, det är troligtvis klokt att kolla på detta.

Det jag egentligen reagerade på är det här med välfärden. Min bild av tidigare folkrörelsepolitik är att det som det offentliga nöjda sig med att civilsamhället “producerade” var demokrati och socialt kapital. Två grundläggande faktorer för ett fungerande samhället. Civilsamhället som röstbärare, som kommunicerande kärl mellan medborgare och makten. Civilsamhället som gemenskap, som trygga rum av gemenskaper, skapade av medborgarna själva på medborgarnas egna initiativ, där vi möter dem som inte enbart består av vår närmaste familjekrets. Det är här socialt kapital uppstår men ökad tillit som en av de stora positiva bieffekterna. Civilsamhället som demokratiskola, där vi tillgodoser oss och utvecklar demokratiska färdigheter, som inte bara utvecklar individer, organisationer utan hela det demokratiska systemet som samhället byggs på. Och så även civilsamhället som motvikt, till en mer individualiserad och kommersiell debatt, en motvikt till det offentliga, etc.

Men det räcker inte med demokrati och socialt kapital. Vi förväntas i allt större utsträckning producera välfärd likväl. I målet för “en politik för det civila samhället (prop. 2009/10:55 s 44) kan vi läsa följande:

“Villkoren för det civila samhället som en central del av demokratin ska förbättras. Detta ska ske i dialog med det civila samhällets organisationer genom att

  • utveckla det civila samhällets möjligheter att göra människor delaktiga utifrån engagemanget och viljan att påverka den egna livssituationen eller samhället i stort,
  • stärka förutsättningarna för det civila samhället att bidra till samhällsutvecklingen och välfärden både som röstbärare och opinionsbildare och med en mångfald verksamheter,
  • fördjupa och sprida kunskapen om det civila samhället”

Huvudmålet är fortfarande demokrati. “Villkoren för det civila samhället som en central del av demokratin ska förbättras.” Det är målformuleringen. Sedan följer ett gäng metodsformuleringar. Hur ska detta då ske? Jo, vi organisationer ska få “stärkta förutsättningar — att bidra till samhällsutvecklingen och välfärden…” genom inte bara som röstbärare och opinionsbildare utan även “med en mångfald verksamheter”. Jag behöver få förklarat för mig kopplingen mellan målet att civilsamhällets organisationer ska förbättrade villkor för att spela en central roll i demokratin och metoden att förbättra villkoren för oss som välfärdsaktörer? Hur ser den raka kopplingen ut? Här famlar jag lite.

Några av organisationerna inom civilsamhället är ju egentligen långt ifrån demokratiska. Jag tänker på en del stiftelser eller utförarverksamheter där den demokratiska aspekten är oerhört långt nedprioriterat framför den i många fall fantastiska hjälpverksamhet för andra (än medlemmarna) som de bedriver. Är deras verksamhet ändå ett bidrag till en ökad demokrati? I sig? Säkert, men här behöver jag hjälp med att förstå. Jag tror nämligen att det kan hända något när vi slänger in välfärd som en tredje outcome från civilsamhälle. Det räcker inte med demokrati och socialt kapital, utan välfärd ska nu även produceras. Vad händer med den politik som bedrivs för att stärka förutsättningar? Min bild är att allt fokus inom den uttalade civilsamhälletspolitiken är just på välfärdsspåret. Demokratiaspekten är aningen lätt att glömma bort. Och har så gjorts.

Jag noterar också att välfärden får ett ganska stort utrymme i Civos förslag till innehåll för utredningen. De lyfter 13 tänkbara frågeställningar och innehåll för en eventuell framtida utredning. I punkt nummer ett räcker det helt plötsligt inte med enbart civilsamhällets organisationer utan här lyfts även “företag utan vinstintresse”. Nåväl. Men redan nummer två på listan lyder “Civilsamhällets betydelse för välfärden – materiella och immateriella världen.”. Varför lyfts den särskilt? Var är motsvarande punkt för “Civilsamhällets betydelse för demokratin”?

Välfärden är såklart större än den verksamhet som är offentligt finansierad men i samtalet och diskussionen så blandas betydelserna om och det pågår ett rejält skifte. Ett skifte som delar av civilsamhället välkomnar, delar av civilsamhället är neutrala inför och delar av civilsamhället är höst tveksamma till och där vissa organisationer även motverkar denna utveckling. Detta och endast detta i sig pekar på svårigheten i att bygga gemensamma lobbyingorganisationer och försöka enas kring skrivningar och “en röst” gentemot politiken. Jag är lite osäker, men hade IOGT-NTO formulerat följande brev hade vi nog konstaterat att det är stor skillnad på intention och relation från det offentliga om man verkar inom en organisation som “producerar” enbart demokrati och socialt kapital eller om man producerar välfärd. Frågan är en utredning kan hålla bägge perspektiven i luften samtidigt. Personligen hoppas jag det och i så fall välkomnar jag en framtida utredning. Men debatten, både mellan sektor och politiken och delvis inom sektorn, tenderar att luta över åt ett rent välfärdsspår. Det är jag mycket fundersam kring.

Det blev, kanske som vanligt, ett aningen rörigt inlägg, men så här går mina tankar just nu. Hjälp mig gärna att tänka vidare!

 

Skiljelinjen i svensk civilsamhällespolitik – äntligen är den här!

flattr this!

Svensk civilsamhällespolitik har reducerats ner till för och emot avdragsrätt för gåvor till hjälpverksamhet (aka Startskottet för Välgörenhetssamhället 2.0). Nu skriver KD med Göran Hägglund och David Lega att civilsamhället är så himla viktigt och hur kan staten främja och stötta detta då.. jo, genom en utökad avdragrätt. Tror man på ett skattesystem fullt av avdrag så kanske detta är en rimlig åsikt. I senaste numret av Kurage skriver Anna Carlstedt en vettig text om varför vi bör vara skeptiska till avdragsrätten. Läs den.

Avdragsrätten…

I dagsläget gäller bara avdragsrätten om jag ger till en hjälpverksamhet. Folkrörelsebaserade organisationer som bygger på en jämlikhet i vår verksamhet kan inte ta del av denna reform. Det är en välförenhetsreform helt enkelt. Nu vill KD justera reglerna; Öka maxbeloppet per år och givare, ta bort registreringsavgiften samt årsavgiften för de av STATEN godkända organisationer. (Notera att du som givare också öppet gentemot staten såklart måste deklarera vilka organisationer du stöttar ekonomiskt…) De skriver inget om att de vill att fler organisationer ska kunna bli mottagare av avdragsstålar – typ enbart politiska? Det har KD under alla år hävdat att de vill, men nu när de har chansen så… nähe?

Övriga reformer 

Dock skriver de om en intressant tänkbar reform: att alla ideella organisationer bör få samma regler om arbetsgivaravgift som idrottsrörelsen. “Idrottsrörelsen har förmånliga regler som innebär att föreningar inte behöver betala någon arbetsgivaravgift på utbetald ersättning, om ersättningen till en idrottsutövare under ett kalenderår understiger ett halvt prisbasbelopp. Till idrottsutövare räknas bland annat en aktiv idrottskvinna/-man, tränare, tävlingsfunktionär. Det här undantaget har gett idrottsrörelsen en betydelsefull förmån. Vi vill bevara idrottsrörelsens regler, men det är en rättvisefråga att övriga organisationer i civilsamhället får samma förutsättningar.” Detta tycker jag är rimligt.

Till slut vill de avsätta 250 miljoner kronor i en investeringsfond “för ideella utförare i välfärden” och det är högst oklart vad de menar. Hur avgränsas begreppet “välfärden”? Och vad menas i detta fall som “utförare”? Är det enbart aktörer som upphandlar offentliga tjänster på en etablerad välfärdmarknad? Eller kan det också vara ideella organisationer som skapar ny verksamhet där det offentliga brister? Skulle IOGT-NTO:s kulturverksamhet, som skapar gemenskap och trygghet för tusentals medlemmar och andra kunna ses som en del av välfärden? I ett större samhällsperspektiv – självfallet, men är det så KD menar? De non-profit-alternativ som ändå finns i välfärden behöver investeringspengar. Det är en stor brist i samhället just nu och det är bra att KD och allt fler partier nu inser detta.

Skiljelinjen i svensk civilsamhällespolitik – äntligen är den här! 

Nåväl. Det är egentligen inte detta som får igång min hjärna och mitt hjärta allra mest. Jag fastnade för det första stycket – stycket som sätter tonen på hela artikeln. Här har ni det:

“Synen på det civila samhället är en tydlig skiljelinje i svensk politik. I grunden är det en fråga om skillnad i synen på människan, hennes förutsättningar och behov. Ibland kan det hos vissa låta som om civilsamhället bara är en fritidsaktivitet, ett litet sidospår till det som sker inom den offentliga sfären eller i den individuella. Kristdemokraterna menar att civilsamhället är något mycket viktigare. Det är här grunden läggs för demokrati, medmänsklighet och ett fungerande Sverige.” 

På något sätt älskar jag ändå övertonerna. “…en tydlig skiljelinje i svensk politik.” Ja, jag är lite på jakt efter skillnaderna i konkret civilsamhällespolitik (alltså den utöver avdragsfrågan). Civilsamhället är uppenbarligen inte “bara en fritidsaktivitet” men det tåls att påpekas att det faktiskt också ÄR en fritidssysselsättning och inget nedsättande med det. Nåväl. “Kristdemokraterna menar att civilsamhället är något mycket viktigare.” Alltså något viktigare än en enkel fritidsaktivitet… “Det är här grunden läggs för demokrati, medmänsklighet och ett fungerande Sverige.”  Ja… Det är alltså så skiljelinjen beskrivs. KD anser att civilsamhället lägger grunden för demokrati, medmänsklighet och ett fungerande Sverige. Till skillnad från… de andra partierna?

Tycker nog att demokratiaspekten lyftes fram tydligare i den gamla folkrörelsepolitiken. Mindre pengar till och mindre fokus på rent politiska organisationer under Alliansens styre. Mer fokus på de kära “utövarna inom välfärden”. När regeringen bjuder in till seminarium och ska prata om framtidens samhälle så pratar moderatorn (KD-tjänsteman) nästan uteslutande om civilsamhället som utövare i välfärden. Är det så KD förvaltar skiljelinjen inom svensk civilsamhällespolitik?

Nä, de här formuleringarna får ni bakläxa på. Är dock sugen på att på allvar veta var skiljelinjen går när det gäller svensk civilsamhällespolitik men då måste partierna utveckla sina civilsamhällespolitiska frön till fullväxta och heltäckande politikområden.

Svenska hem och Fröken Friman

flattr this!

Har precis sett klart Fröken Frimans krig, SVT:s juldrama. Serien är fiktiv i sina karaktärer och säkert i viss del av dramatiken men bygger mycket på verkliga händelser, de när Anna Whitlock mycket riktigt drog igång konsumentföreningen Svenska hem. Ulrika Knutsson lägger ut texten om historien bakom Svenska hem. Även Stockholms fria skrev 2006 en artikel om boken som handlar om konsumentföreningen.

Noterar att många hjältar med medlemmar i föreningen: Elin Wägner, Ellen Key (som jobbade som lärare på Whitlocks läroverk), Harriet Bosse, Hanna Pauli och Selma Lagerlöf. Elisabeth Tamm var en av dem som levererade varor, frisinnad från Fogelstad som bland annat också startade Kvinnliga medborgarskolan, där jag varit flera gånger. (Har torp i närheten av Julita gård.) Hon var också en av de fem första kvinnor som valdes in i riksdagen efter kvinnliga rösträttens införande 1921.

Svenska hem och dess andelsmedlemmar fick det svårt, mycket på grund av Stockholms Specerihandlareförening. Ingen grossist som handlade med Svenska hem kunde räkna med beställningar från Specerihandlarföreningen. Några kända medlemmar i denna förening är Martin Olsson och Arvid Nordqvist. Mitt kaffe smakar lite mindre gott nu.

Den “etablerade kooperationen” fulspelar i den högre ligan. Albin Johansson, VD för KF erbjuder Svenska hem att införliva sig i KF när tiderna blir sämre. När de ansvariga skrivit under bryter Albin alla sina löften och avskedar samtliga kvinnliga föreståndarna. När Konsum Stockholm fyller 25 år håller Albin Johansson tal och lyckas förnedra Svenska hem och dess andelsmedlemmar hela tre gånger genom att kalla verksamheten för “Hemska Sven”. Som parentes kan nämnas att Johansson även var medlem i Förbundet Sverige-Sovjetunionen. Hans namn finns på en lista på några av förbundets medlemmar som upprättats av CIA på personer listade som säkerhetsrisker. Nåväl. Kooperationen och kvinnorna. Var kan jag läsa mer om det?

Anna Whitlock, Ellen Key och Elisabeth Tamm är tre personer som jag under 2014 kommer att vilja lära mig mer om. Jag kommer kanske också småblogga om lite wikipediasökningar fram och tillbaka under nästa år. Hoppas det kan berika någon.