Är demokrati och socialt kapital tillräckligt?

flattr this!

Idag nås jag en skrivelse som Civos (Civilsamhällets organisationer i samverkan) har adresserat till Maria Arnholm, statsråd med ansvar bland annat för civilsamhällesfrågor. Syftet med skrivningen är att få till en utredning “som på ett samlat sätt undersöker förutsättningar för olika former av finansiering av för det civila samhället”. Det är säkert bra. Dock används den breda definitionen av civilsamhälle – det vill säga allt från ideella föreningar, stiftelser, ekonomiska föreningar och övriga kooperativ… Finansieringsmodellerna och syftet till ekonomisk investering från statens håll ser galet olika ut. Men nåväl, det är troligtvis klokt att kolla på detta.

Det jag egentligen reagerade på är det här med välfärden. Min bild av tidigare folkrörelsepolitik är att det som det offentliga nöjda sig med att civilsamhället “producerade” var demokrati och socialt kapital. Två grundläggande faktorer för ett fungerande samhället. Civilsamhället som röstbärare, som kommunicerande kärl mellan medborgare och makten. Civilsamhället som gemenskap, som trygga rum av gemenskaper, skapade av medborgarna själva på medborgarnas egna initiativ, där vi möter dem som inte enbart består av vår närmaste familjekrets. Det är här socialt kapital uppstår men ökad tillit som en av de stora positiva bieffekterna. Civilsamhället som demokratiskola, där vi tillgodoser oss och utvecklar demokratiska färdigheter, som inte bara utvecklar individer, organisationer utan hela det demokratiska systemet som samhället byggs på. Och så även civilsamhället som motvikt, till en mer individualiserad och kommersiell debatt, en motvikt till det offentliga, etc.

Men det räcker inte med demokrati och socialt kapital. Vi förväntas i allt större utsträckning producera välfärd likväl. I målet för “en politik för det civila samhället (prop. 2009/10:55 s 44) kan vi läsa följande:

“Villkoren för det civila samhället som en central del av demokratin ska förbättras. Detta ska ske i dialog med det civila samhällets organisationer genom att

  • utveckla det civila samhällets möjligheter att göra människor delaktiga utifrån engagemanget och viljan att påverka den egna livssituationen eller samhället i stort,
  • stärka förutsättningarna för det civila samhället att bidra till samhällsutvecklingen och välfärden både som röstbärare och opinionsbildare och med en mångfald verksamheter,
  • fördjupa och sprida kunskapen om det civila samhället”

Huvudmålet är fortfarande demokrati. “Villkoren för det civila samhället som en central del av demokratin ska förbättras.” Det är målformuleringen. Sedan följer ett gäng metodsformuleringar. Hur ska detta då ske? Jo, vi organisationer ska få “stärkta förutsättningar — att bidra till samhällsutvecklingen och välfärden…” genom inte bara som röstbärare och opinionsbildare utan även “med en mångfald verksamheter”. Jag behöver få förklarat för mig kopplingen mellan målet att civilsamhällets organisationer ska förbättrade villkor för att spela en central roll i demokratin och metoden att förbättra villkoren för oss som välfärdsaktörer? Hur ser den raka kopplingen ut? Här famlar jag lite.

Några av organisationerna inom civilsamhället är ju egentligen långt ifrån demokratiska. Jag tänker på en del stiftelser eller utförarverksamheter där den demokratiska aspekten är oerhört långt nedprioriterat framför den i många fall fantastiska hjälpverksamhet för andra (än medlemmarna) som de bedriver. Är deras verksamhet ändå ett bidrag till en ökad demokrati? I sig? Säkert, men här behöver jag hjälp med att förstå. Jag tror nämligen att det kan hända något när vi slänger in välfärd som en tredje outcome från civilsamhälle. Det räcker inte med demokrati och socialt kapital, utan välfärd ska nu även produceras. Vad händer med den politik som bedrivs för att stärka förutsättningar? Min bild är att allt fokus inom den uttalade civilsamhälletspolitiken är just på välfärdsspåret. Demokratiaspekten är aningen lätt att glömma bort. Och har så gjorts.

Jag noterar också att välfärden får ett ganska stort utrymme i Civos förslag till innehåll för utredningen. De lyfter 13 tänkbara frågeställningar och innehåll för en eventuell framtida utredning. I punkt nummer ett räcker det helt plötsligt inte med enbart civilsamhällets organisationer utan här lyfts även “företag utan vinstintresse”. Nåväl. Men redan nummer två på listan lyder “Civilsamhällets betydelse för välfärden – materiella och immateriella världen.”. Varför lyfts den särskilt? Var är motsvarande punkt för “Civilsamhällets betydelse för demokratin”?

Välfärden är såklart större än den verksamhet som är offentligt finansierad men i samtalet och diskussionen så blandas betydelserna om och det pågår ett rejält skifte. Ett skifte som delar av civilsamhället välkomnar, delar av civilsamhället är neutrala inför och delar av civilsamhället är höst tveksamma till och där vissa organisationer även motverkar denna utveckling. Detta och endast detta i sig pekar på svårigheten i att bygga gemensamma lobbyingorganisationer och försöka enas kring skrivningar och “en röst” gentemot politiken. Jag är lite osäker, men hade IOGT-NTO formulerat följande brev hade vi nog konstaterat att det är stor skillnad på intention och relation från det offentliga om man verkar inom en organisation som “producerar” enbart demokrati och socialt kapital eller om man producerar välfärd. Frågan är en utredning kan hålla bägge perspektiven i luften samtidigt. Personligen hoppas jag det och i så fall välkomnar jag en framtida utredning. Men debatten, både mellan sektor och politiken och delvis inom sektorn, tenderar att luta över åt ett rent välfärdsspår. Det är jag mycket fundersam kring.

Det blev, kanske som vanligt, ett aningen rörigt inlägg, men så här går mina tankar just nu. Hjälp mig gärna att tänka vidare!

 

Skiljelinjen i svensk civilsamhällespolitik – äntligen är den här!

flattr this!

Svensk civilsamhällespolitik har reducerats ner till för och emot avdragsrätt för gåvor till hjälpverksamhet (aka Startskottet för Välgörenhetssamhället 2.0). Nu skriver KD med Göran Hägglund och David Lega att civilsamhället är så himla viktigt och hur kan staten främja och stötta detta då.. jo, genom en utökad avdragrätt. Tror man på ett skattesystem fullt av avdrag så kanske detta är en rimlig åsikt. I senaste numret av Kurage skriver Anna Carlstedt en vettig text om varför vi bör vara skeptiska till avdragsrätten. Läs den.

Avdragsrätten…

I dagsläget gäller bara avdragsrätten om jag ger till en hjälpverksamhet. Folkrörelsebaserade organisationer som bygger på en jämlikhet i vår verksamhet kan inte ta del av denna reform. Det är en välförenhetsreform helt enkelt. Nu vill KD justera reglerna; Öka maxbeloppet per år och givare, ta bort registreringsavgiften samt årsavgiften för de av STATEN godkända organisationer. (Notera att du som givare också öppet gentemot staten såklart måste deklarera vilka organisationer du stöttar ekonomiskt…) De skriver inget om att de vill att fler organisationer ska kunna bli mottagare av avdragsstålar – typ enbart politiska? Det har KD under alla år hävdat att de vill, men nu när de har chansen så… nähe?

Övriga reformer 

Dock skriver de om en intressant tänkbar reform: att alla ideella organisationer bör få samma regler om arbetsgivaravgift som idrottsrörelsen. “Idrottsrörelsen har förmånliga regler som innebär att föreningar inte behöver betala någon arbetsgivaravgift på utbetald ersättning, om ersättningen till en idrottsutövare under ett kalenderår understiger ett halvt prisbasbelopp. Till idrottsutövare räknas bland annat en aktiv idrottskvinna/-man, tränare, tävlingsfunktionär. Det här undantaget har gett idrottsrörelsen en betydelsefull förmån. Vi vill bevara idrottsrörelsens regler, men det är en rättvisefråga att övriga organisationer i civilsamhället får samma förutsättningar.” Detta tycker jag är rimligt.

Till slut vill de avsätta 250 miljoner kronor i en investeringsfond “för ideella utförare i välfärden” och det är högst oklart vad de menar. Hur avgränsas begreppet “välfärden”? Och vad menas i detta fall som “utförare”? Är det enbart aktörer som upphandlar offentliga tjänster på en etablerad välfärdmarknad? Eller kan det också vara ideella organisationer som skapar ny verksamhet där det offentliga brister? Skulle IOGT-NTO:s kulturverksamhet, som skapar gemenskap och trygghet för tusentals medlemmar och andra kunna ses som en del av välfärden? I ett större samhällsperspektiv – självfallet, men är det så KD menar? De non-profit-alternativ som ändå finns i välfärden behöver investeringspengar. Det är en stor brist i samhället just nu och det är bra att KD och allt fler partier nu inser detta.

Skiljelinjen i svensk civilsamhällespolitik – äntligen är den här! 

Nåväl. Det är egentligen inte detta som får igång min hjärna och mitt hjärta allra mest. Jag fastnade för det första stycket – stycket som sätter tonen på hela artikeln. Här har ni det:

“Synen på det civila samhället är en tydlig skiljelinje i svensk politik. I grunden är det en fråga om skillnad i synen på människan, hennes förutsättningar och behov. Ibland kan det hos vissa låta som om civilsamhället bara är en fritidsaktivitet, ett litet sidospår till det som sker inom den offentliga sfären eller i den individuella. Kristdemokraterna menar att civilsamhället är något mycket viktigare. Det är här grunden läggs för demokrati, medmänsklighet och ett fungerande Sverige.” 

På något sätt älskar jag ändå övertonerna. “…en tydlig skiljelinje i svensk politik.” Ja, jag är lite på jakt efter skillnaderna i konkret civilsamhällespolitik (alltså den utöver avdragsfrågan). Civilsamhället är uppenbarligen inte “bara en fritidsaktivitet” men det tåls att påpekas att det faktiskt också ÄR en fritidssysselsättning och inget nedsättande med det. Nåväl. “Kristdemokraterna menar att civilsamhället är något mycket viktigare.” Alltså något viktigare än en enkel fritidsaktivitet… “Det är här grunden läggs för demokrati, medmänsklighet och ett fungerande Sverige.”  Ja… Det är alltså så skiljelinjen beskrivs. KD anser att civilsamhället lägger grunden för demokrati, medmänsklighet och ett fungerande Sverige. Till skillnad från… de andra partierna?

Tycker nog att demokratiaspekten lyftes fram tydligare i den gamla folkrörelsepolitiken. Mindre pengar till och mindre fokus på rent politiska organisationer under Alliansens styre. Mer fokus på de kära “utövarna inom välfärden”. När regeringen bjuder in till seminarium och ska prata om framtidens samhälle så pratar moderatorn (KD-tjänsteman) nästan uteslutande om civilsamhället som utövare i välfärden. Är det så KD förvaltar skiljelinjen inom svensk civilsamhällespolitik?

Nä, de här formuleringarna får ni bakläxa på. Är dock sugen på att på allvar veta var skiljelinjen går när det gäller svensk civilsamhällespolitik men då måste partierna utveckla sina civilsamhällespolitiska frön till fullväxta och heltäckande politikområden.

Svenska hem och Fröken Friman

flattr this!

Har precis sett klart Fröken Frimans krig, SVT:s juldrama. Serien är fiktiv i sina karaktärer och säkert i viss del av dramatiken men bygger mycket på verkliga händelser, de när Anna Whitlock mycket riktigt drog igång konsumentföreningen Svenska hem. Ulrika Knutsson lägger ut texten om historien bakom Svenska hem. Även Stockholms fria skrev 2006 en artikel om boken som handlar om konsumentföreningen.

Noterar att många hjältar med medlemmar i föreningen: Elin Wägner, Ellen Key (som jobbade som lärare på Whitlocks läroverk), Harriet Bosse, Hanna Pauli och Selma Lagerlöf. Elisabeth Tamm var en av dem som levererade varor, frisinnad från Fogelstad som bland annat också startade Kvinnliga medborgarskolan, där jag varit flera gånger. (Har torp i närheten av Julita gård.) Hon var också en av de fem första kvinnor som valdes in i riksdagen efter kvinnliga rösträttens införande 1921.

Svenska hem och dess andelsmedlemmar fick det svårt, mycket på grund av Stockholms Specerihandlareförening. Ingen grossist som handlade med Svenska hem kunde räkna med beställningar från Specerihandlarföreningen. Några kända medlemmar i denna förening är Martin Olsson och Arvid Nordqvist. Mitt kaffe smakar lite mindre gott nu.

Den “etablerade kooperationen” fulspelar i den högre ligan. Albin Johansson, VD för KF erbjuder Svenska hem att införliva sig i KF när tiderna blir sämre. När de ansvariga skrivit under bryter Albin alla sina löften och avskedar samtliga kvinnliga föreståndarna. När Konsum Stockholm fyller 25 år håller Albin Johansson tal och lyckas förnedra Svenska hem och dess andelsmedlemmar hela tre gånger genom att kalla verksamheten för “Hemska Sven”. Som parentes kan nämnas att Johansson även var medlem i Förbundet Sverige-Sovjetunionen. Hans namn finns på en lista på några av förbundets medlemmar som upprättats av CIA på personer listade som säkerhetsrisker. Nåväl. Kooperationen och kvinnorna. Var kan jag läsa mer om det?

Anna Whitlock, Ellen Key och Elisabeth Tamm är tre personer som jag under 2014 kommer att vilja lära mig mer om. Jag kommer kanske också småblogga om lite wikipediasökningar fram och tillbaka under nästa år. Hoppas det kan berika någon.

 

Lite tankar om det här med civilsamhällespolitik

flattr this!

Vad är en sammanhållen civilsamhällespolitik? Och vad ska den innehålla? Det pratas mycket om det just nu inom den ideella sektorn och de få som brinner för detta. Här är några frågor som är aktuella från den senaste veckan:

Detta är enbart några frågor som jag snubblat över den senaste tiden. Det finns väldigt många fler. Går det att formulera en sammanhållen politik för det civila samhället? Regeringen har försökt. Socialdemokraterna kämpar på. Vi organisationer harvar också på. IOGT-NTO följer politikutvecklingen på nära håll. Genom Forum arbetar vi för bättre förutsättningar för ett civilsamhälle. Vi anser att det finns många skäl till att stärka ett civilsamhället.

Ibland delar man in organisationer i antingen röst- eller serviceorganisationer. Det är politiken och forskarnas sätt att malla in verkligheten i en två-fältare. I stunder av dessa längtar jag efter en fyrfältare. Eller kanske sen sextonfältare. För verkligheten är aningen mer mångfacetterad än att den får plats i en enkel modell. Vad är IOGT-NTO? Är vi en röstorganisation? Eller en serviceorganisation? Vi har ruskigt svårt att svara på den frågan. Vi är både ock. Och väldigt mycket mer.

Just nu talar politikerna väldigt mycket om serviceorganisationer. Idéburna organisationer som utförare på en välfärdsmarknad. Gott så. Det är inget fel med de organisationer som vill ta uppdrag av det offentliga. Men civilsamhället är så galet mycket mer än så och det måste vi klara av att ha i huvudet samtidigt. Den demokratiska fostran, plattformen för individuellt engagemang, möjligheten att få pröva sina idéer och växa som människa. Hitta vänner, hitta gemenskap, sällskaplighet, sin identitet.

Går det att samsas kring en gemensam civilsamhällespolitik? Jag tror det är svårt. Beroende på vilken ideologi vi har, vilket syfte vi har med vår organisation så ser vi på ideella organisationer på lite olika sätt och kanske är det också vettigt att det är så. Mångfald och pluralism har alltid något som utmärkt civilsamhället. Men vi behöver mötas för att prata om de punkterna som står här ovan och många många fler. Och hjälpa varandra formulera ståndpunkter, åsikter och sedan hjälpas åt att framföra dem till politikerna. De har en del att lära sig.

Motionshumor

flattr this!

Jag läser handlingarna till Folkpartiets landsmöte (för, ja det är sånt man gör när man är politiskt och organisatoriskt intresserad) och hittar motionen K11 som går ut på att det är högst problematiskt att förlägga stora partiarrangemang som krockar med viktiga event som t.ex. Melodifestivalen. Partistyrelsen svarar:

“Det är ofrånkomligt att attraktiva arrangemang som riks- mötet ibland kommer att krocka med andra publikdragande händelser, som Melodifestivalen och Eurovision Song Con- test. Partistyrelsen inser att detta för schlagerintresserade liberaler ibland leder till oönskade kalenderkrockar då det stora vemodet rullar in. Sådant gör ont – det gör ont – men det går, i de flesta fall, att hitta lösningar där både politik och musik får utrymme. Även om det blir värre framåt natten vid de tillfällen då schlagerälskaren måste försaka ESC-finalen för riksmötesfesten kan motionärerna förhoppningsvis enas med partistyrelsen om att det i morgon är en annan dag. Med det ovan anförda yrkar partistyrelsen att motionerna K10 och K11 anses besvarade.” 

Så enkelt och roligt. Älskar sånt här.

§ 1 ÄNDAMÅL

flattr this!

Jag läser till folkhögskollärare och snubblar över yrkesförbundet SFHL. Det första jag alltid gör är att skumma stadgarna och framförallt ändamålsparagrafen. Det här är en lång sådan…

§ 1 ÄNDAMÅL

Svenska folkhögskolans lärarförbund (SFHL)är en sammanslutning av lärare, rektorer och lärarstuderande.Förbundet är en partipolitiskt obunden sammanslutning, ansluten till Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och till berörda förhandlingskarteller.

Förbundets uppgift är:

  • att företräda medlemmarna och tillvarata deras fackliga intressen
  • att verka för sammanhållning inom folkhögskollärarkåren och anslutning till förbundet
  • att arbeta för att SFHL-kollektivet får löner som motsvarar dess kompetens
  • att arbeta för goda anställningsvillkor och trygghet i anställningen och bistå de enskilda medlemmarna i dessa frågor
  • att verka för en god arbetsmiljö
  • att verka för en god folkhögskollärarutbildning och goda möjligheter till kompetensutveckling inom yrket
  • att verka för facklig skolning och en bred facklig solidaritet även över nationsgränserna
  • att verka för folkhögskolans intressen och värna dess egenart
  • att samarbeta med motsvarande organisationer i Sverige och andra länder för att främja förbundets och
  • folkbildningens syften
  • att verka för en fördjupad och breddad demokrati och för de mänskliga rättigheterna
  • att motverka antidemokratiska och rasistiska krafter i samhället

Kameran på hipsten, hipsten på räven, räven på komposten…

flattr this!

Jag hade tänkt att skriva några blogginlägg om min sommar men det får vänta. I stället vill jag med några enkla bilder visa hur delar av mitt liv just nu är. Jag hyr med goda vänner ett torp utanför Katrineholm där en räv är ofta på besök. Det kan hänga ihop med att vi genom vår kompost i princip matar den.. Igår hade jag vänner på besök som såklart ville fota.

Skärmavbild 2013-08-10 kl. 09.59.00

Andreas tog en väldigt fin bild på räven.

Skärmavbild 2013-08-10 kl. 09.59.09

Gustav tog en väldigt fin bild på Andreas som tar en fin bild på räven.

Skärmavbild 2013-08-10 kl. 09.59.23

Jag tog en väldigt fin bild på Gustav som tar väldigt fin bild på Andreas som tar en fin bild på räven.

Skärmavbild 2013-08-10 kl. 09.59.33

…med kameran till höger. För My tog en väldigt fin bild på mig som tar  en väldigt fin bild på Gustav som tar väldigt fin bild på Andreas som tar en fin bild på räven.

Ja, lite så är mitt liv just nu. Än är inte sommaren över!

 

Hur tänker vi nya idéer? Om sociala entreprenörer, demokratiska processer samt bredd och elit

flattr this!

Jag ska börja med grodan i grytan. Ni vet han som sitter där och måste anpassa sig till en förändring som påbörjas. Det blir allt varmare i vattnet. Vad gör han? Värms vattnet tillräckligt långsamt och inte tillräckligt mycket kommer han kunna anpassa sig. Likt en evolutionär process sker små steg för att anpassa sig till den nya och allt varmare omgivningen. Blir vattnet varmt nog så kommer han dock att dö till slut. Men vädrar han vart det barkar kan han anta en mer revolutionär strategi och hoppa ut ur grytan. Risken finns att han överger sitt gamla habitat och hamnar någonstans där han inte alls är funktionell. Eller så räddade han livet på sig själv och allt han står för.

Liknelsen visar på två huvudstrategier för hur man kan välja att hantera utveckling. I vårt fall är grodan vår organisation och vattnet den omgivning som ger oss de förutsättningar vi verkar inom. Klarar en större organisation med många engagerade medlemmar av att göra en revolutionär förändring? Eller är en evolutionär strategi det enda rätta? Vad händer då när vattnet faktiskt blir för varmt?

Jag ska fortsätta med de sköna sociala entreprenörerna. Anledningen att jag skriver detta inlägg är att jag går Fenixprogrammet som arrangeras av Ideell Arena och att jag är på den tredje och sista träffen som äger rum i Dublin och Belfast. Sociala entreprenörer har varit ett återkommande tema på de föreläsningar vi hittills har hunnit oss genom. Men också några av de spend down foundations som står för stora delar av det finansiering, särskilt i en start-up-fas. Sociala entreprenörer är personer som närmar sig sociala samhällsproblem med en entreprenörs karaktärsdrag; får saker att hända, drivande, risktagande, vågar tänka nytt, etc. Några av fonderna har stora summor pengar som privata donatorer har skänkt för att under en viss period lösa ett eller flera stora samhällsproblem. Mätbarhet och reell impact är centrala begrepp. Det är en kommersiell logik som används för att göra social nytta. Det är lite som om Wallenbergarna skulle säga: ”Vi avsätter 1 miljard under 10 år för att utrota rasism i Sverige.”

För att hitta rätt personer att satsa på har omfattande uttagningsprocesser beskrivits. En av fonderna berättade om en process som pågick över ett år. För de investerar i individer. De vill vara säker på att individen är rätt person. De ger dem utbildning, möjlighet att utveckla sin idé under tiden. Sen får man se om man blir utvald till att ingå i programmet, få finansiering och stöttning för att förverkliga och skala upp sin idé.

Två exempel som togs upp var dels Mad Pride – en nystartat organisation vars syfte är att fira och hylla galenskapen. Tanken var att vi ska sluta skuldbelägga mental sjukdom och förbättra förutsättningar för hjälp till ”galna” människor. Genom att sno ”pridekonceptet” som HBTQ-rörelsen effektivt ha använts sig av. En rätt rörande historia. Det andra exemplet gällde en verksamhet där pensionärer som sökte mening startade språkcaféer och språkgrupper för nya personer i Irland i syfte att ”bryta utanförskap” (som det heter) och skapa nätverk.

Det var något som tilltalade mig kring att våga satsa på individer på detta sätt. Att satsa pengar och andra resurser på att utforska nya idéer. Det är här demokratiseringen kommer in. Hur säkerställer vi att t.ex. IOGT-NTO vågar testa nya vägar, nya metoder? I en demokratisk organisation där processer vaskas fram med många ögon på dem och många som delar på makten – hur säkerställer vi lite galenskap ibland? Är en demokratisk process något som hämmar nytänkande? Kommer majoriteten att bara välja säkra kort? Så är det såklart inte, men jag tror att det är svårare… Så jag gillade tanken att våga satsa på nya individer som kör på.

Men, tänkte jag. Enligt folkrörelsemodellen måste vi ju ändå löst detta. Hur gör vi? Jo, ganska snabbt insåg jag att det handlar om en elit vs bredd-diskussion. Vi investerar rätt mycket i våra medlemmar! I tid. I pengar. I kompetens. I engagemang. Men det är sällan vi plockar ut individer i särskilda program, vi erbjuder bredare lösningar: generella organisations- och ledarskapsutbildningar, möjlighet för många att genom praktik testa sina idéer och förmågor och på så sätt lyckas/misslyckas och utvecklas. Sedan utser vi vissa som får särskilda förtroenden och utvecklas därefter ännu mer. Det tar emot att använda mig av begreppen men vi skapar en elit utav en bredd. Scouterna säger att de utbildar alla sina medlemmar till ledare. För det är svårt att veta vem av 12-åringarna som kommer att bli den nya förbundsordföranden.

Individen. Kollektivet. Många tankar återkommer till dessa motpoler. Motpoler som i verkligheten kanske inte behöver vara så starka. Enligt många forskare hålls stora delar av vårt lokala föreningsliv ihop av enstaka eldsjälar. Individer som har stort inflytande över sin organisations verksamhet. Föreningens starke man eller kvinna. Som kanske suttit där för länge. Som kanske egentligen har lite för mycket makt. Som kanske egentligen kör sitt eget race. Men som kanske är huvudskälet till att det faktiskt funkar. I vissa fall.

Hur kan IOGT-NTO plocka det bästa från entreprenörskap? Utan att tappa våra metoder? Hur skulle ett samtal om bredd och elit (som då är hämtat från idrottsrörelsens värld) kunna se ut hos oss? Hur jobbar vi med ekonomisk styrning? Är det möjligt att storsatsa kring nya stora utvecklingsområden i en demokratisk beslutsprocess?

”Vi avsätter 10 miljoner kronor i fem år. Målet är att rejält höja alkoholskatten. De medlemmarna som kommer med de bästa idéerna och har bäst förutsättningar för att nå resultat, riktiga resultat – de kommer vi att satsa på. De kommer vi att investera i. Tillsammans kan vi nå above and beyond. Let’s change Sweden!”